- Emilia kom nu.. Vi måste verkligen åka för att hinna till Arlanda i tid! Ropade mamma nere från hallen.

Emilia tog sig en sista titt i hennes rum för att försäkra sig om att hon inte glömt något. Sen stod hon kvar ett tag och bara granskade rummet uppifrån och ner. Det var sen eftermiddag och kvällsolen lyste in genom fönstret. Allt var på sin plats. Den förstorade bilden på henne och hennes närmsta vänner när dom tog studenten satt inramad ovanför sängen. Hon log när hon såg fotot. Vilken dag det var! Tänkte hon samtidigt som hon backade två steg och gick ut ur rummet.

Nere i hallen stod mamma, pappa och hennes bror Tim och väntade på henne. På golvet stod det två gigantiska resväskor som hon och hennes mamma inhandlat en vecka tidigare.

- Kom nu gumman, vi måste åka. Sa hennes pappa och log vänligt. Emilia kunde se hur han hade en oro i blicken. Hon visste att hennes pappa ogillade hela den här idén med att hon skulle flytta till USA och bo där det kommande året. Hon hade alltid varit pappas flicka och visste att hans hjärta skulle brista lite nu när hon lämnade barndomen bakom sig och gav sig ut i den stora världen helt själv.

Familjen satte sig i bilen och stämningen var ganska tryckt. Hennes 10åriga lillebror Tim satt och spelade nått spel på sin mobil men avrbröt sedan tystnaden och sa:

- Kommer du komma tillbaka till oss sen Em? Hon hade blivit kallad för Em sedan hon gick på dagis då dagisbarnen tyckte det var svårt att uttala Emilia, och det hade följt med henne enda upp i tonåren.

- Men det är väl klart jag gör din knasboll! Svarade hon sin bror och skrattade.

Väl framme på Arlanda så mötte dom upp Emilias bästa vänner Ella, Elin och Hanna. The fantastic 3 och Hanna som dom hade kallat sig själva under hela uppväxten. Namnet kom dom på när det var talangjakt i skolan i 4an och dom startade sitt egna band. Tyvär så vann dom inte men namnet fick vara kvar ändå. Ella och Elin var tvillingar och föddes bara några dagar efter Emilia på samma sjukhus och sen dess hade dom hängt ihop. Hanna började i samma klass som dom i trean och blev snabbt en i gänget. Det hade alltid varit dom fyra och skulle alltid att vara. Det var därför tjejerna inte var så glada över Emilia's påhitt att flytta. Det var det nästan ingen som var. Men Emilia hade bestämt sig, hon var tvungen att ta den här chansen.

Efter ett långt tårfyllt fraväl till alla nära och kära så checkade hon in och satte sig för att vänta på avgång. Väl på planet så satt hon och kollade på film, åt äcklig flygplansmat och läste ett långt brev som familjen hade skrivit till henne. Några tårar rann ner för kinderna men hon bestämde sig för att inte bli allt för känslosam och efter ett tag så somnade hon.